12. Och jämrade sig, och greto, och fastade allt intill aftonen öfver Saul och Jonathan hans son; och öfver Herrans folk, och öfver Israels hus, att de genom svärd fallne voro.
13. Och David sade till ynglingen, som honom det bådat hade: Hvadan äst du? Han sade: Jag är en främling, en Amalekits son.
14. David sade till honom: Hvi hafver du icke fruktat dig komma dina hand vid Herrans smorda, till att dräpa honom?
15. Och David sade till en af sina unga män: Fram, och slå honom. Och han slog honom, att han blef död.
16. Då sade David till honom: Ditt blod vare öfver ditt hufvud; ty din mun hafver talat emot dig sjelf, och sagt: Jag hafver dräpit Herrans smorda.
17. Och David klagade denna klagan öfver Saul och Jonathan hans son;
18. Och befallde, att man skulle lära Juda barn bågan: Si, det är skrifvet uti den redeligas bok:
19. De ädlaste i Israel äro slagne på din berg; huru äro de hjeltar fallne!
20. Bebåder det icke i Gath, förkunner det icke på gatomen i Askelon; på det att de Philisteers döttrar sig icke fröjda skola, att de oomskornas döttrar icke glädjas skola.