13. Tänk uppå dina tjenare Abraham, Isaac och Israel, hvilkom du vid dig sjelf svorit hafver, och sagt dem: Jag skall föröka edra säd, såsom stjernorna i himlenom; och allt det landet, der jag om talat hafver, vill jag gifva edro säd, och de skola besitta det evinnerliga.
14. Så ångrade då Herren det onda, som han hotade att göra sino folke.
15. Mose vände sig, och steg ned af bergena, och hade två vittnesbördsens taflor i sine hand; de voro skrifna på båda sidor.
16. Och Gud hade sjelf gjort dem, och sjelf skrifvit skriftena deruti.
17. Då nu Josua hörde folkens skri, att de jubilerade, sade han till Mose: Ett krigsskriande är i lägret.
18. Svarade han: Det är icke ett skriande såsom af dem der vinna eller tappa; utan jag hörer ett skriande af qvädedansar.
19. Som han nu kom intill lägret, och fick se kalfven, och dansen, förgrymmade han sig i vrede, och kastade taflorna utu sine hand, och slog dem sönder nedanför bergena;
20. Och tog kalfven, som de gjort hade, och brände honom upp i eld, och gjorde honom till pulfver, och strödde det i vatten, och gaf det Israels barnom till att dricka;
21. Och sade till Aaron: Hvad hafver folket gjort dig, att du hafver kommit dem en så stor synd uppå?
22. Aaron sade: Min herre låte sina vrede icke förgrymma sig; du vetst att detta folket är ondt.
23. De sade till mig: Gör oss gudar, som oss föregå; ty vi vete icke huru denna mannenom Mose går, den oss fört hafver utur Egypti land.
24. Jag sade till dem: Den som guld hafver, han rifve det af, och få mig; och jag kastade det i eld, deraf är denne kalfven vorden.