17. Den som bannar fader eller moder, han skall döden dö.
18. Der som någre män kifva tillhopa, och den ene slår den andra med en sten, eller med näfvan, så att han icke dör, utan ligger på sängene;
19. Fås han vid, så att han utgår vid sin staf, så skall han, som slog honom, vara ursaker; undantagno, att han skall betala honom hvad han försummat hafver, och gifva honom hans läkarelön.
20. Den sin träl eller trälinno slår med en staf, så att han dör under hans händer, han skall lida der straff före.
21. Lefver han öfver en eller två dagar, så skall han icke lida der straff före; ty det är hans penningar.
22. Om män kifva tillhopa, och någondera stöter någon qvinno, som hafvandes är, så att henne förgås barn, och henne dock eljest intet skadar; så skall man näpsa honom till penningar, så mycket som qvinnones man honom pålägger; och skall det utgifva efter mäklares känning.
23. Skader henne något, då skall han gifva själ för själ,
24. Öga för öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot,
25. Brännande för brännande, sår för sår, blånad för blånad.
26. Den som slår sin träl eller trälinno i ögat, och förderfvar det, han skall låta dem fri lös för ögat.
27. Sammalunda, om han slår sin träl eller trälinno en tand ut, skall han dem fri lös låta för tandena.
28. Om en oxe stångar en man eller qvinna, så att han dör, så skall man den oxan stena, och icke äta hans kött; och så är oxans herre ursaker.
29. Var oxen tillförene van att stångas, och hans herre är derom tillsagd, och han icke bevarade honom, och deröfver dräper en man eller qvinno; så skall man stena den oxan, och hans herre skall dö.
30. Varda honom penningar pålagde, så skall han gifva till att lösa sitt lif så mycket, som honom pålagdt varder.