3. Herren är den rätte krigsmannen; Herre är hans namn.
4. Pharaos vagnar och hans magt kastade han i hafvet; hans utkorade höfvitsmän äro fördränkte i röda hafvena.
5. Djupet hafver öfvertäckt dem; och de föllo åt bottnen såsom stenar.
6. Herre, din högra hand gör stor under; Herre, din högra hand hafver slagit fiendan.
7. Och med dine stora härlighet hafver du förstört dina motståndare; ty när du lät utgå dina grymhet, förtärde hon dem såsom strå.
8. Genom ditt blåsande gåfvo sig vattnen upp, flytande vattnet stod ihop; djupen svallade ifrå hvartannat midt i hafvena.
9. Fienden sade: Jag vill jaga efter dem, och gripa dem, och byta rof, och släcka mitt mod på dem; jag vill draga ut mitt svärd, och min hand skall förgöra dem.
10. Då blåste ditt väder, och hafvet öfvertäckte dem; och de sönko ned såsom bly uti mägtig vatten.
11. Herre, ho är din like ibland gudarna? Ho är dig lik, som är så härlig och helig, förfärlig, prislig och under görandes?
12. Då du uträckte dina hand, uppsvalg dem jorden.
13. Du hafver i barmhertighet varit ledsagare åt dino folke, det du förlossat hafver; och hafver fört dem uti dine starkhet till dina helga boning.
14. Då folken det hörde, bäfvade de; på de Philisteer kom ångest;
15. Då förfärades de Förstar i Edom, bäfvan kom öfver de mägtiga i Moab; alle Canaans inbyggare gåfvo sig.
16. Låt kalla förskräckelse öfver dem, och fruktan, genom din stora arm, att de blifva orörlige såsom stenar; tilldess, Herre, ditt folk kommer igenom; tilldess ditt folk igenomkommer, det du förvärfvat hafver.
17. Led dem in, och plantera dem på dins arfvedels berge, hvilket du, Herre, till dina boning gjort hafver; till din helgedom, Herre, det din hand beredt hafver.
18. Herren varder rådandes i evighet och utan ända.
19. Ty Pharao for in i hafvet med hästar och vagnar och resenärer, och Herren lät hafvet igenfalla öfver dem; men Israels barn gingo torre midt igenom hafvet.
20. Och MirJam den Prophetissan, Aarons syster, tog ena trummo uti sina hand; och alla qvinnor följde henne efter i dans med trummor.
21. Och MirJam söng före dem: Låt oss sjunga Herranom, han hafver gjort ena härliga gerning; man och häst hafver han stört i hafvet.
22. Så lät Mose Israels barn draga ifrå röda hafvet, ut åt den öknen Sur; och de vandrade tre dagar i öknene, och funno intet vatten.