2. I ären vårt bref, beskrifvet uti vår hjertan, hvilket kändt och läset varder af alla menniskor;
3. Efter I bevisen, att I ären Christi bref, beredt genom vår tjenst, och skrifvet icke med bläck, utan med lefvandes Guds Anda; icke i taflor af sten, utan i hjertans taflor af kött.
4. Men en sådan tröst hafve vi till Gud, genom Christum;
5. Icke att vi beqvämlige äro af oss sjelfvom något tänka, såsom af oss sjelfvom; men äre vi till något beqvämlige, så är det af Gudi;
6. Hvilken ock oss beqvämliga gjort hafver till att föra dess Nya Testamentsens ämbete; icke bokstafsens, utan Andans; ty bokstafven dödar, men Anden gör lefvande.
7. Hade nu det ämbetet klarhet, som genom bokstafven dödar, och i stenar utgrafvet är, så att Israels barn icke kunde se på Mose ansigte, för hans ansigtes klarhets skull, den dock återvänder;
8. Hvi skulle icke mycket mer det ämbetet, som Andan gifver, hafva klarhet?
9. Ty om det ämbete, som fördömelse predikar, hafver klarhet; mycket mer går det ämbete öfver i klarhet, som rättfärdighet predikar.
10. Och dertillmed, det som förklaradt vardt, var dock i denna måtton lika som intet förklaradt, emot denna öfversvinneliga klarheten.
11. Ty hade det klarhet, som återvänder, mycket mer hafver det klarhet, som varaktigt är.