12. David sade: Månn borgarena i Kegila öfverantvarda mig och mina män i Sauls händer? Herren sade: Ja.
13. Då stod David upp med sina män, som voro vid sexhundrad, och drogo ut af Kegila, och vandrade hvart de kunde. Då nu Saul vardt sagdt, att David var utflydder af Kegila, lät han sitt uttåg bestå.
14. Och David blef i öknene på borgene, och blef på berget i den öknene Siph; men Saul sökte honom så länge han lefde; men Gud gaf honom icke i hans händer.
15. Och David såg, att Saul utdragen var att söka efter hans lif; men David blef uti den öknene Siph i hedene.
16. Då stod Jonathan upp, Sauls son, och gick bort till David ut i hedena, och styrkte hans hand i Gudi;
17. Och sade till honom: Frukta dig intet; mins faders Sauls hand finner dig intet; och du varder Konung öfver Israel, så vill jag vara dig närmast; och detta vet min fader väl.
18. Och de gjorde både ett förbund tillhopa för Herranom. Och David blef i hedene; men Jonathan drog hem igen.
19. Men de Siphiter foro upp till Saul i Gibea, och sade: Är icke David gömder när oss på borgene i hedene, på den högen Hachila, som ligger på högra handene vid öknen?
20. Så kom nu neder, Konung, efter allt dins hjertans begär, så vilje vi öfverantvarda honom i Konungens händer.
21. Då sade Saul: Välsignade varen I Herranom, att I hafven förbarmat eder öfver mig.
22. Så går nu bort, och varder dess ännu vissare, att I mågen få veta och se, på hvad rum hans fötter varit hafva, och tio honom der sett hafver; ty mig är sagdt, att han är listig.
23. Beser och bespejer all rum der han gömmer sig; och kommer igen till mig, när ären visse vordne, så vill jag fara med eder. Är han i landena, så skall jag söka upp honom i all tusend i Juda.
24. Då stodo de upp, och gingo till Siph fram för Saul; men David och hans män voro i den öknene Maon, på den slättmarkene, på högra sidone vid öknena.
25. Då nu Saul drog dit med sina män till att söka, vardt David förvarad, och drog ned uti en bergklippo i öknene Maon. Då Saul det hörde, jagade han efter David i den öknene Maon;