7. Men Er Juda förstfödde son var arg för Herranom; derföre dödade Herren honom.
8. Då sade Juda till sin son Onan: Lägg dig när dins broders hustru, och tag henne till ägta, att du uppväcker dinom broder säd.
9. Men då Onan visste, att säden icke skulle vara hans egen, då han låg när sins broders hustru, lät han det falla uppå jordena, och förderfvade det, att han icke skulle gifva sinom broder säd.
10. Då misshagade Herranom det onda han gjorde, och dödade honom och.
11. Då sade Juda till sina sonahustru Thamar: Blif en enka i dins faders huse, så länge Sela min son varder stor; förty han tänkte, att han tilläfventyrs måtte ock så dö såsom hans broder. Så gick Thamar bort, och blef i sins faders huse.
12. Då nu månge dagar förledne voro, dödde Sua dotter, Judas hustru. Och sedan Juda utsörjt hade, gick han upp till att klippa sin får i Thimnath, med sin herda Hira af Adullam.
13. Då vardt Thamar sagdt: Si, din svär går upp till Thimnath till att klippa sin får.
14. Då lade hon af sin enkokläder, som hon drog, dokade sig, och förhöljde sig, och satte sig ut för porten på vägen emot Thimnath; förty hon såg, att Sela var stor vorden, och hon var icke gifven honom till hustru.
15. Då nu Juda såg henne, mente han det hade varit en sköka; förty hon hade förhöljt sitt ansigte.
16. Och han vek af vägenom till henne, och sade: Käre, låt mig ligga när dig; ty han visste icke, att det var hans sonahustru. Hon svarade: Hvad vill du gifva mig, att du ligger när mig?
17. Han sade: Jag vill sända dig en bock ifrå hjordenom. Hon svarade: Gif mig en pant, så länge du sänder mig honom.
18. Han sade: Hvad vill du jag skall gifva dig för en pant? Hon svarade: Din ring, och din hufvudbonad, och din staf, som du hafver i händerna. Det gaf han henne, och låg när henne, och hon vardt hafvande af honom.
19. Och hon stod upp, och gick dädan, och lade doken af, och tog sin enkokläder uppå igen.
20. Men Juda sände bocken med sin herde af Adullam, att han skulle taga igen panten ifrå qvinnone; och han fann henne intet.
21. Då frågade han folket, som bodde vid det rummet, och sade: Hvarest är den skökan, som satt ute på vägenom? De svarade: Ingen sköka hafver der varit.