6. Våra fäder visste i förväg om den natten, för att de i trygg förvissning skulle kunna glädja sig åt den ed de litade på.
7. Vad ditt folk väntade var de rättfärdigas räddning och fiendernas undergång.
8. Ty samma medel som du straffade våra motståndare med använde du också för att kalla oss till dig och ge oss ära.
9. Rättfärdiga fäders fromma söner förrättade offer i hemlighet; de förband sig enhälligt att följa den gudomliga lag som förpliktar de heliga att dela både faror och framgång lika, och redan nu stämde de upp fädernas lovsånger.
10. Men skärande falskt ekade fiendernas rop till svar, hjärtslitande genljöd klagolåten över barnens död.
11. Slav och herre drabbades av samma straff, undersåten fick lida detsamma som kungen.
12. Alla hemsöktes på en gång av döden i samma gestalt, och liken kunde inte räknas. De levande räckte inte ens till för att begrava dem, ty på ett ögonblick hade deras värdefullaste avkomma förintats.
13. Allt hade de mött med otro på grund av sin trollkunnighet, men när de förstfödda dräptes måste de bekänna: detta folk är Guds son.
14. När djup tystnad behärskade allt och natten hade nått halvvägs i sitt snabba lopp
15. svingade sig ditt allsmäktiga ord från kungatronen i himlen ner till det land som skulle förödas, en hotfull krigare
16. med din obönhörliga befallnings skarpa svärd. Där han stannade spred han död överallt, han stod på jorden och nådde ända till himlen.
17. Genast förfärades de av fasansfulla drömbilder, och en oanad ångest grep dem.
18. När de låg där halvdöda överallt vittnade de om varför de måste dö.
19. Drömmarna som skrämde dem hade förutsagt det: de skulle inte förintas utan att veta varför de drabbades.
20. Inte heller de rättfärdiga undgick dödens beröring. Många blev utplånade i öknen, men vreden dröjde inte kvar länge.
21. En oförvitlig man skyndade fram till försvar med vapen från sin heliga tjänst: bönen och rökelsens soningsmedel. Han gick till strids mot vredens raseri och satte en gräns för olyckan; så visade han att han var din tjänare.
22. Men det var inte med kroppsstyrka som han besegrade raseriet och inte heller med vapenmakt, utan med ord betvang han hämnaren, med en påminnelse om det edsvurna förbundet med fäderna.
23. När de döda redan låg fallna över varandra i högar ställde han sig emellan och hejdade anloppet och spärrade vägen till dem som ännu levde.