13. Allt hade de mött med otro på grund av sin trollkunnighet, men när de förstfödda dräptes måste de bekänna: detta folk är Guds son.
14. När djup tystnad behärskade allt och natten hade nått halvvägs i sitt snabba lopp
15. svingade sig ditt allsmäktiga ord från kungatronen i himlen ner till det land som skulle förödas, en hotfull krigare
16. med din obönhörliga befallnings skarpa svärd. Där han stannade spred han död överallt, han stod på jorden och nådde ända till himlen.
17. Genast förfärades de av fasansfulla drömbilder, och en oanad ångest grep dem.
18. När de låg där halvdöda överallt vittnade de om varför de måste dö.
19. Drömmarna som skrämde dem hade förutsagt det: de skulle inte förintas utan att veta varför de drabbades.
20. Inte heller de rättfärdiga undgick dödens beröring. Många blev utplånade i öknen, men vreden dröjde inte kvar länge.
21. En oförvitlig man skyndade fram till försvar med vapen från sin heliga tjänst: bönen och rökelsens soningsmedel. Han gick till strids mot vredens raseri och satte en gräns för olyckan; så visade han att han var din tjänare.
22. Men det var inte med kroppsstyrka som han besegrade raseriet och inte heller med vapenmakt, utan med ord betvang han hämnaren, med en påminnelse om det edsvurna förbundet med fäderna.
23. När de döda redan låg fallna över varandra i högar ställde han sig emellan och hejdade anloppet och spärrade vägen till dem som ännu levde.
24. Ty på hans fotsida dräkt fanns hela världen att se, fädernas ärorika namn var graverade på fyra rader av ädelstenar, och ditt majestät fanns på diademet kring hans huvud.
25. För detta måste Förgöraren vika, det var detta som skrämde honom. Att de hade fått känna av vreden var redan nog.