3. Till och med schakalen ger dioch mättar sina ungar,men mitt folk är en hjärtlös kvinna,grym som strutsen i öknen.
4. Dibarnets tunga klibbarvid gommen av törst.Barnen tigger om bröd,men ingen ger dem något.
5. De som förr åt läckerhetersvälter ihjäl på gatorna,de som vilade på purpurligger nu i dyn.
6. Mitt folks brott var störreän synden i Sodom,som ödelades på ett ögonblickutan att röras av människor.
7. Renare än snö var furstarna,vitare än mjölk,deras kroppar rödare än korall,deras lemmar som safir.
8. Nu är de svartare än sot,man känner inte igen dem på gatan,huden stramar på dem,torr som trä.
9. Lyckligare de som stupade för svärdän de som stupar av svält,som tynar bort, sargade av hunger,berövade åkerns gröda.
10. Ömma mödrar kokadesina egna barnför att få matnär mitt folk gick under.
11. Herren tömde sin vrede,utgöt sin glödande harm.Han tände en eld i Sionsom förtärde staden i grund.
12. Ingen bland jordens kungar,ingen i hela världen,hade trott att fienden kunde kommainom Jerusalems portar.
13. Profeternas synder och prästernas brotthar vållat detta,de lät oskyldigas blodflyta i staden.
14. De irrar blinda på gatornaoch blir fläckade av blod,de vidrör med klädernadet som är orent.
15. »Ur vägen! En oren!« ropar man framför dem.»Ur vägen! Ur vägen! Rör dem inte!«De irrar omkring på flykt, och folken säger:»Här får de inte stanna.«
16. Herren själv har skingrat dem,han bryr sig inte om dem längre.Ingen aktning visar man för prästerna,ingen hänsyn för de äldste.
17. Tills ögonen värkte spanade viförgäves efter hjälp,spejade från vårt vakttorn efter ett folksom ändå inte kunde rädda oss.