9. Och jag höjde mitt bönerop från jordenoch bad om räddning från döden,
10. jag åkallade Herren, min fader:»Överge mig inte i nödens tid,när jag står hjälplös mot övermodet,
11. så skall jag inte tröttna att prisa ditt namn;jag skall lovsjunga och tacka dig.«Och min bön blev hörd,
12. du räddade mig från undergångenoch befriade mig i farans stund.Därför vill jag tacka och prisa digoch välsigna Herrens namn.
13. När jag ännu var ung, före mina resor,sökte jag öppet visheten i min bön.
14. Framför templet stod jag då och bad om den,och till min sista stund är den målet för min strävan.
15. Från blomningen till druvans mognadberedde den mig glädje.Jag höll mig på raka vägar,ända från ungdomen följde jag dess spår.
16. En kort tid lyssnade jag och tog emot,och stor var den lärdom jag vann.
17. Det gick mig väl tack vare visheten— honom som gav mig den vill jag ära —
18. ty jag föresatte mig att leva efter den;jag strävade lidelsefullt efter det goda,och jag skall aldrig stå med skam.
19. Jag kämpade hårt för dess skull,jag var alltid noga med att lyda lagen.Jag sträckte mina händer mot höjdeni sorg över att jag felat mot visheten.
20. Jag riktade in mitt sinne mot den,och tack vare min renhet fann jag den.Med den fick jag genast ett gott förstånd,och därför blir jag aldrig övergiven.