17. Ser du inte vad de gör i Judas städer och på Jerusalems gator?
18. Barnen samlar ved, fäderna tänder eld och kvinnorna knådar deg för att baka offerkakor åt Himladrottningen, och de utgjuter dryckesoffer åt andra gudar för att förtreta mig.
19. Men är det till förtret för mig? säger Herren. Är det inte till förtret för dem, till skam för dem själva?
20. Därför säger Herren Gud: Se, min vrede och mitt raseri skall välla ut över denna plats, över människor och djur, över markens träd och jordens frukt; den skall brinna utan att slockna.
21. Så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Lägg era brännoffer till era slaktoffer och ät köttet!
22. Ty när jag förde era fäder ut ur Egypten gav jag dem inte någon befallning eller något bud om brännoffer och slaktoffer.
23. Vad jag befallde dem var detta: Lyssna till mig, så skall jag vara er Gud och ni skall vara mitt folk. Vandra alltid den väg jag befaller er att vandra, så skall det gå er väl.
24-25. Men de ville inte lyssna, inte höra på mig. Era fäder lydde sina onda och hårda hjärtan. Från den dag de lämnade Egypten ända till denna dag har de gått bakåt och inte framåt. Gång på gång sände jag mina tjänare profeterna till dem,
26. men de ville inte lyssna till mig, inte höra på mig. De var styvnackade och bar sig värre åt än sina fäder.
27. Du skall säga allt detta till dem, men de kommer inte att höra på dig; du skall ropa till dem, men de kommer inte att svara dig.
28. Säg då till dem: Detta är det folk som inte vill lyssna till Herren, sin Gud, och inte ta varning. Sanningen har försvunnit, den hörs inte mer från deras mun.
29. Klipp av dig dina lockar och kasta bort dem,stäm upp en klagosång på de kala höjderna.Herren har förkastat och övergivitdet släkte som väcker hans vrede.
30. Ty folket i Juda har gjort det som är ont i mina ögon, säger Herren. De har ställt upp sina vidriga avgudar i det hus som mitt namn är utropat över, de har gjort det orent.
31. De har byggt Tofets offerplats i Ben-Hinnoms dal. Där bränner de sina söner och döttrar. Något sådant har jag aldrig befallt och aldrig tänkt.
32. Därför skall det komma en tid, säger Herren, då det inte längre heter Tofet och Ben-Hinnoms dal utan Dråpdalen, och man skall gräva gravar i Tofet tills där inte längre finns någon plats kvar.
33. Ja, detta folks döda kroppar skall bli till föda åt himlens fåglar och markens djur, ty ingen finns som kan jaga bort dem.
34. Och i Judas städer och på Jerusalems gator skall jag tysta alla glada röster, jubelrop och bröllopsglädje. Ja, landet skall läggas öde.