16. Den lejda hopen vacklade och föll,och de ropade till varandra:»Kom, låt oss vända tillbakatill vårt folk och det land där vi föddes,undan det härjande svärdet!«
17. Ge farao, Egyptens kung, detta öknamn:Bullret som aldrig kom.
18. Så sant jag lever, säger Konungen,han vars namn är Herren Sebaot,som Tabor bland bergen,som Karmel vid havetär han som kommer.
19. Gör dig redo för landsflykt,du folk som bor i Egypten,ty Memfis skall läggas öde,förhärjas, så att ingen kan bo där.
20. En grann kviga är Egypten,men en broms kommer farande från norr.
21. Och legoknektarna i landet,dessa gödda kalvar,allihop vänder de och flyr.De kan inte hålla stånd,ty olyckans dag är över dem,hemsökelsens stund.
22. Hon väser som en ormnär deras här rycker an.Som timmerhuggareger de sig på henne med sina yxor,
23. de hugger ner hennes skog, säger Herren.De är otaliga,talrikare än gräshoppor,ingen kan räkna dem.
24. Det arma Egypten står där med skam,utlämnat åt folket från norr.
25. Herren Sebaot, Israels Gud, säger: Jag straffar Amon från No och farao och Egypten, dess gudar och kungar, både farao och dem som satt sin lit till honom.
26. Jag utlämnar dem åt deras dödsfiender, åt den babyloniske kungen Nebukadnessar och hans män. Men därefter skall landet åter vara bebott som i forna dagar, säger Herren.
27. Var inte rädd, du min tjänare Jakob,var inte förskräckt, du Israel.Jag skall rädda dig ur fjärran land,dina barn ur det land där de är fångna.Jakob skall åter leva trygg,ingen skall hota honom.