26. Saul sade ingenting den dagen, han tänkte: »Det har nog hänt honom något så att han är oren. Ja, säkert är han oren.«
27. Men då Davids plats stod tom också på andra dagen av festen frågade Saul sin son Jonatan: »Varför har inte Jishajs son kommit till måltiden vare sig i går eller i dag?«
28. Jonatan svarade: »David bad mig om lov att gå till Betlehem,
29. han sade: Låt mig få gå, vår släkt håller offerfest i staden, och mina bröder vill att jag skall vara med. Om du är min vän, låt mig då slippa i väg, så att jag får träffa mina bröder. — Det är därför han inte har kommit till kungens bord.«
30. Då blev Saul rasande och for ut mot Jonatan: »Din horunge! Var det inte det jag visste, att du hänger ihop med den där Jishajs son och drar skam över både dig själv och din slinka till mor.
31. Så länge Jishajs son trampar denna jord, så länge blir du aldrig kung i landet. Skicka nu efter honom. Han måste dö.« —
32. »Varför skall han dödas?« frågade Jonatan. »Vad har han gjort?«
33. Då höjde Saul sitt spjut för att spetsa honom, och nu förstod Jonatan att hans far var fast besluten att döda David.
34. I vredesmod rusade han upp och lämnade bordet, och denna andra dag av festen åt han ingenting. Så upprörd var han över Sauls skändliga behandling av David.
35. Nästa morgon gick Jonatan ut på fälten, så som han hade avtalat med David. Han hade en liten pojke med sig
36. och sade till honom: »Spring och leta rätt på pilarna som jag skjuter!« Pojken sprang, och Jonatan sköt en pil över honom.
37. Men när pojken kom fram till den plats där pilen slagit ner ropade Jonatan efter honom: »Den ligger längre bort.