28. När Davids äldste bror Eliav fick höra hur han pratade med de andra blev han arg och sade: »Vad har du här att göra? Till vem har du lämnat din lilla fårhjord i öknen? Jag känner dig nog, din fräcka slyngel! Du har bara kommit för att titta på striden.« —
29. »Vad har jag nu gjort?« sade David. »Jag frågade ju bara.«
30. Han lämnade Eliav och frågade andra, och alla gav honom samma svar.
31. Ryktet om vad David hade sagt spred sig, och även Saul hörde det och kallade honom till sig.
32. Och David sade till Saul: »Låt dig inte skrämmas av honom, herre. Jag, din tjänare, skall gå ut och strida mot den där filistén.« —
33. »Inte duger du till att slåss mot filistén«, svarade Saul, »du är ju bara en pojke, och han har varit krigare i hela sitt liv.«
34. Men David sade: »Jag har vallat får åt min far. När det kom ett lejon och tog ett får ur hjorden
35. sprang jag efter det, slog ner det och ryckte bytet ur käftarna på det. När det anföll mig grep jag det i manen och slog ihjäl det.
36. Också en björn har jag fällt, och det skall gå likadant för den där oomskurne filistén som det gick för dem, eftersom han har skymfat den levande Gudens här.«
37. Och han tillade: »Herren som har räddat mig från både lejon och björn, han skall rädda mig från den där filistén.« Då sade Saul till honom: »Gå. Herren är med dig.«
38. Så klädde han David i sina egna kläder och satte på honom en hjälm av brons och ett harnesk.