24. Alla israeliterna ryggade förskräckta tillbaka när de fick se honom.
25. »Se på den där mannen«, sade de till varandra, »det är för att förödmjuka Israel som han visar sig. Den som kan besegra honom får stora rikedomar av kungen. Han får kungens dotter till hustru, och alla i hans släkt skall vara fria män i Israel.«
26. David frågade dem som stod närmast: »Vilken belöning får den som slår ihjäl den där filistén och befriar Israel från vanäran? Och hur kan en oomskuren filisté få skymfa den levande Gudens här?«
27. Man talade då om för honom vad som hade sagts om belöningen för den som slog ihjäl filistén.
28. När Davids äldste bror Eliav fick höra hur han pratade med de andra blev han arg och sade: »Vad har du här att göra? Till vem har du lämnat din lilla fårhjord i öknen? Jag känner dig nog, din fräcka slyngel! Du har bara kommit för att titta på striden.« —
29. »Vad har jag nu gjort?« sade David. »Jag frågade ju bara.«
30. Han lämnade Eliav och frågade andra, och alla gav honom samma svar.
31. Ryktet om vad David hade sagt spred sig, och även Saul hörde det och kallade honom till sig.
32. Och David sade till Saul: »Låt dig inte skrämmas av honom, herre. Jag, din tjänare, skall gå ut och strida mot den där filistén.« —
33. »Inte duger du till att slåss mot filistén«, svarade Saul, »du är ju bara en pojke, och han har varit krigare i hela sitt liv.«
34. Men David sade: »Jag har vallat får åt min far. När det kom ett lejon och tog ett får ur hjorden
35. sprang jag efter det, slog ner det och ryckte bytet ur käftarna på det. När det anföll mig grep jag det i manen och slog ihjäl det.