15. Josef kysste alla sina bröder, tog dem i famn och grät. Sedan talade han och bröderna med varandra.
16. I faraos palats hade man fått höra att Josefs bröder kommit, och det gladde farao och hans hovmän.
17. Farao uppmanade Josef att säga till sina bröder: »Så här skall ni göra: lasta era djur och far hem till Kanaan
18. och hämta er far och era familjer och kom sedan till mig. Jag skall ge er det bästa Egypten har att bjuda, och ni skall få njuta av landets rikedomar. —
19. Du skall befalla dem: Så här skall ni göra: ta med er vagnar från Egypten för era barn och kvinnor, och hämta er far och kom.
20. Bry er inte om era tillhörigheter, ni skall få det allra bästa Egypten har att bjuda.«
21. Israels söner gjorde så. Josef gav dem vagnar enligt faraos befallning, och han gav dem mat för resan.
22. Åt var och en av dem gav han en högtidsdräkt, men åt Benjamin gav han 300 siklar silver och fem högtidsdräkter.
23. Till sin far skickade han följande: tio åsnor lastade med det bästa Egypten kunde bjuda och tio åsneston med spannmål, bröd och andra förnödenheter som hans far skulle ha på resan.
24. Så tog Josef farväl av sina bröder, och när de gav sig av sade han till dem: »Bli inte ovänner på vägen!«
25. De lämnade Egypten och kom tillbaka till Kanaan, till sin far Jakob.
26. Där berättade de för honom: »Josef lever, och han är styresman över hela Egypten.« Jakob blev förstummad, han kunde inte tro dem.
27. Men när de talade om för sin far allt som Josef hade sagt till dem och när han dessutom såg vagnarna som Josef hade skickat för att hämta honom, levde han upp.
28. »Det är nog«, sade Israel. »Min son Josef lever. Jag måste fara, så att jag får se honom innan jag dör.«