44. Manskapet i belägringstornet rusade in i staden, där det blev stor förvirring.
45. Invånarna och deras hustrur och barn rev sönder sina kläder och sprang upp på muren, där de med höga rop bad Simon om fred.
46. »Behandla oss inte som vår ondska förtjänar«, ropade de, »utan som din barmhärtighet bjuder!«
47. Simon gick då med på en uppgörelse och inställde fientligheterna mot dem. Men han lät dem utrymma staden och renade de hus där avgudabilderna fanns. Sedan höll han sitt intåg under psalmer och lovsånger.
48. Han röjde ut allt orent ur staden och gav den en befolkning av män som följde lagen. Han förstärkte också befästningarna och byggde ett residens åt sig själv där.
49. Männen på borgen i Jerusalem var nu avskurna från all samfärdsel med landet och från alla möjligheter att köpa och sälja. De började svälta, och åtskilliga av dem dog av hunger.
50. De bönföll Simon om fred, och han gick med på det. Han lät dem utrymma borgen och renade den från allt som besudlade den.
51. Simons folk tågade in i den på den tjugotredje dagen i andra månaden år 171 under jublande tacksägelse, med palmkvistar, med lyror, cymbaler och harpor, under psalmer och lovsånger. En svår fiende hade krossats och fördrivits från Israel.
52. Simon förordnade att den dagen skulle bli en årlig glädjedag. Han förstärkte sedan befästningarna kring tempelberget intill borgen, och han residerade där med sin familj.
53. Simon såg nu att hans son Johannes hade blivit en man. Han gjorde honom till befälhavare över hela armén. Johannes residerade i Geser.