36. »Kung Demetrios hälsar översteprästen och kungavännen Simon samt judarnas äldste och det judiska folket.
37. Vi har tagit emot guldkransen och palmbladet som ni skickade, och vi är beredda att ingå en slutgiltig fred med er och att ge skriftliga anvisningar till våra ämbetsmän om skattebefrielser för er.
38. Allt det vi förut förordnat rörande er står fast, och fästningarna som ni har uppfört skall stanna i er ägo.
39. Vidare efterskänker vi alla påföljder för försummelser och felsteg fram till denna dag, liksom den kransskatt ni hittills varit skyldiga oss. All uppbörd av andra avgifter som kan ha indrivits i Jerusalem skall också upphöra.
40. Om några bland er är lämpade att ingå i vår livvakt skall de få inträda i sådan tjänst. Må fred råda mellan oss.«
41. År 170 befriades Israel från hedningarnas ok,
42. och i sina kontrakt och affärshandlingar började folket skriva: »Under Simons första år som överstepräst, fältherre och judarnas ledare.«
43. Vid den tiden gick Simon till angrepp mot Geser och omringade det med sina trupper. Han lät tillverka ett rörligt belägringstorn; man förde fram det mot staden, slog en bräsch i ett av tornen och intog det.
44. Manskapet i belägringstornet rusade in i staden, där det blev stor förvirring.
45. Invånarna och deras hustrur och barn rev sönder sina kläder och sprang upp på muren, där de med höga rop bad Simon om fred.
46. »Behandla oss inte som vår ondska förtjänar«, ropade de, »utan som din barmhärtighet bjuder!«
47. Simon gick då med på en uppgörelse och inställde fientligheterna mot dem. Men han lät dem utrymma staden och renade de hus där avgudabilderna fanns. Sedan höll han sitt intåg under psalmer och lovsånger.
48. Han röjde ut allt orent ur staden och gav den en befolkning av män som följde lagen. Han förstärkte också befästningarna och byggde ett residens åt sig själv där.
49. Männen på borgen i Jerusalem var nu avskurna från all samfärdsel med landet och från alla möjligheter att köpa och sälja. De började svälta, och åtskilliga av dem dog av hunger.
50. De bönföll Simon om fred, och han gick med på det. Han lät dem utrymma borgen och renade den från allt som besudlade den.
51. Simons folk tågade in i den på den tjugotredje dagen i andra månaden år 171 under jublande tacksägelse, med palmkvistar, med lyror, cymbaler och harpor, under psalmer och lovsånger. En svår fiende hade krossats och fördrivits från Israel.