54. När Salomo hade slutat denna sin bön och åkallan till Herren steg han upp. Han hade böjt knä inför Herrens altare med händerna sträckta mot himlen.
55. Nu reste han sig och välsignade med hög röst hela det församlade Israel:
56. »Prisad vare Herren, som har uppfyllt sitt löfte och gett sitt folk Israel ro. Av allt det goda han lovat genom sin tjänare Mose har ingenting uteblivit.
57. Må Herren, vår Gud, vara med oss, så som han har varit med våra fäder, och inte överge oss eller förskjuta oss.
58. Och må han vända våra hjärtan till sig, så att vi vandrar hans vägar och rättar oss efter de bud och stadgar och befallningar som han gav våra fäder.
59. Må Herren, vår Gud, dag och natt minnas den bön jag nu har bett, så att han då stunden kräver det skaffar rätt åt sin tjänare och sitt folk Israel.
60. Då skall alla folk på jorden förstå att det är Herren som är Gud och ingen annan.
61. Ge hela ert hjärta åt Herren, vår Gud, följ hans stadgar och håll hans bud, så som ni gör i dag.«
62. Nu frambar kungen tillsammans med alla israeliterna offer inför Herren.
63. Som gemenskapsoffer till Herren förde Salomo fram 22 000 tjurar och 120 000 får. Så invigde kungen och alla israeliterna Herrens hus.
64. Den dagen helgade kungen den mellersta delen av förgården framför Herrens hus; där frambar han brännoffren och matoffren och fettstyckena från gemenskapsoffren. Kopparaltaret som stod inför Herren var nämligen för litet för att rymma alla brännoffren och matoffren och fettstyckena från gemenskapsoffren.
65. Sedan firade Salomo högtiden tillsammans med hela Israel, en stor skara från hela landet, ända från Levo-Hamat till Egyptens gränsflod; de firade högtiden inför Herren, vår Gud, i huset som Salomo byggt, och de åt och drack och var glada inför Herren, vår Gud, i sju dagar.
66. På åttonde dagen fick folket bryta upp; de hyllade kungen och drog sedan hem, glada och tacksamma över allt det goda som Herren hade gjort mot sin tjänare David och sitt folk Israel.