40. Då skall de frukta dig så länge de lever i det land som du gav våra fäder.
41. Även om det är en främling, som inte tillhör ditt folk Israel utan kommer från fjärran land för att han hört om ditt namn —
42. ja, också där skall man höra talas om ditt stora namn, din starka hand, din lyftade arm — och denne främling kommer och åkallar dig, vänd mot detta hus,
43. lyssna då i himlen, där du tronar, och gör det som han ber dig om. Då skall alla jordens folk lära känna ditt namn och frukta dig, så som ditt folk Israel gör, och förstå att detta hus som jag har byggt är helgat åt ditt namn.
44. Om du sänder ut ditt folk att strida mot fienden och de ber till dig, Herre, vända mot den stad som du har utvalt och det hus som jag har byggt åt ditt namn,
45. lyssna då i himlen på deras bön och åkallan och skaffa dem rätt.
46. Om de syndar mot dig — det finns ju ingen människa som inte syndar — och du vredgas på dem och ger dem i fiendens våld och de förs bort i fångenskap till fiendeland, långt borta eller nära,
47. men där borta i fångenskapen ångrar sig och åter ropar till dig: Vi har syndat och gjort orätt, vi står med skuld inför dig,
48. och om de så, fångna i fiendeland, vänder om till dig med uppriktigt hjärta och sinne och ber till dig, vända mot sitt land, det som du gav deras fäder, mot den stad som du har utvalt och det hus som jag har byggt åt ditt namn,
49. lyssna då i himlen, där du tronar, till deras bön och åkallan och skaffa dem rätt.
50. Förlåt ditt folk att de har syndat och visat sig upproriska mot dig. Låt dem möta förbarmande hos dem som håller dem fångna, så att de blir barmhärtigt behandlade.
51. Ty ditt folk och din egendom är de, du har fört dem ut ur Egypten, ut ur smältugnen.
52. Ja, vänd din blick mot din tjänare och mot ditt folk Israel när de åkallar dig, och lyssna till dem när de än ropar till dig.
53. Det är du själv som har avskilt dem bland jordens alla folk för att tillhöra dig; detta tillkännagav du, Herre Gud, genom din tjänare Mose när du förde våra fäder ut ur Egypten.«
54. När Salomo hade slutat denna sin bön och åkallan till Herren steg han upp. Han hade böjt knä inför Herrens altare med händerna sträckta mot himlen.