19. En natt dog hennes son, hon hade legat ihjäl honom.
20. Då steg hon upp mitt i natten medan jag sov och tog min son som jag hade intill mig och lade honom hos sig, och det döda barnet lade hon hos mig.
21. När jag steg upp för att amma min son på morgonen var han död. Men när jag såg på honom där på morgonen upptäckte jag att det inte var det barn som jag hade fött.«
22. Då sade den andra kvinnan: »Nej, det är min son som lever och din som är död!« Men den första ropade: »Nej, din son är död och min lever!« Så tvistade de inför kungen.
23. Då sade han: »Den ena säger: Det är min son som lever och din som är död. Den andra säger: Nej, det är din son som är död och min som lever.«
24. Och kungen sade: »Räck mig ett svärd!« När man kom med svärdet
25. sade kungen: »Hugg det levande barnet mitt itu och ge hälften åt den ena och hälften åt den andra!«
26. Då sade hon som var mor till den levande pojken — ty kärleken till sonen överväldigade henne: »Herre, ge honom hellre åt henne, döda honom inte!« Den andra sade: »Nej, ingen av oss skall ha honom. Hugg till!«
27. Då befallde kungen: »Ge det levande barnet åt kvinnan här. Döda honom inte. Det är hon som är hans mor.«
28. Hela Israel fick höra om den dom som kungen hade fällt, och alla fylldes av vördnad för honom. De förstod att kungen skipade rätt i kraft av gudomlig vishet.