15. David hade anställt blodbad bland edomeerna: då hans överbefälhavare Joav drog ut för att begrava några som stupat dödade han allt av mankön i Edom.
16. I sex månader stannade han med den israelitiska hären, till dess han hade utrotat allt av mankön i Edom.
17. Men Hadad, som då var en liten pojke, hade flytt ner mot Egypten tillsammans med några edomeer som varit i tjänst hos hans far.
18. De bröt upp från Midjan och kom till Paran; de tog med sig några män därifrån och fortsatte till Egypten, till farao, den egyptiske kungen. Denne gav Hadad ett hus, sörjde för hans uppehälle och skänkte honom ett landområde.
19. Farao kom att uppskatta Hadad så mycket att han gav honom sin svägerska, drottning Tachpenes syster, till hustru.
20. Och Tachpenes syster födde sonen Genuvat åt honom. När Genuvat blivit avvand lät Tachpenes honom bo i faraos palats, och där levde han sedan bland faraos söner.
21. Då Hadad i Egypten fick höra att David gått till vila hos sina fäder och att överbefälhavaren Joav var död bad han farao att få återvända till sitt eget land.
22. Farao sade: »Vad är det du saknar här hos mig, eftersom du vill hem igen?« — »Ingenting«, svarade Hadad, »men låt mig gå ändå.«
23. Gud gav Salomo ännu en fiende. Det var Reson, Eljadas son. Han hade flytt från sin herre, kung Hadadeser av Sova,
24. och samlat en del folk kring sig till en strövkår som han var ledare för. Det var när David dräpte arameerna. De drog till Damaskus, där de slog sig ner och gjorde Reson till kung.
25. Under hela Salomos tid hade israeliterna en fiende i honom — detta utöver allt det onda som de fick utstå från Hadad. Reson hatade Israel och var kung över Aram.
26. Jerobeam, Nevats son, var av Efraims stam och kom från Sereda. Hans mor hette Serua och var änka. Jerobeam var i tjänst hos Salomo men reste sig mot honom.
27. Bakgrunden var denna: Salomo höll på att bygga Millo för att fylla en lucka i befästningsverken kring sin far Davids stad.