17. Var inte partiska när ni dömer, lyssna lika noga på låg och hög. Frukta ingen människa, ty domen är Guds. Om någon sak blir för svår för er skall ni lägga fram den för mig, så skall jag lyssna.«
18. Då gav jag er också anvisningar om allt ni skulle göra.
19. Därefter bröt vi upp från Horeb och vandrade genom hela den stora och fruktansvärda öken som ni själva har sett. Vi gick i riktning mot amoreernas berg, så som Herren, vår Gud, hade befallt oss, och kom till Kadesh Barnea.
20. Där sade jag till er: »Ni har nu kommit till amoreernas berg, som Herren, vår Gud, ger oss.
21. Herren, din Gud, har överlämnat landet åt dig. Gå dit och ta det i besittning, så som Herren, dina fäders Gud, har sagt. Var inte rädd, bli inte förskräckt.«
22. Men ni kom fram till mig och sade: »Vi vill skicka några män i förväg, som kan utforska landet och ge oss besked om vilken väg vi skall följa och vilka städer vi kommer till.«
23. Jag fann förslaget gott och utsåg bland er tolv män, en från varje stam.
24. De begav sig upp i bergen, kom till Druvdalen och spanade där.
25. De tog med sig några av landets frukter ner till oss och rapporterade att det var ett rikt land som Herren, vår Gud, ville ge oss.
26. Men ni ville inte gå dit upp utan trotsade Herrens, er Guds, befallning
27. och satt i era tält och knotade: »Herren hatar oss, och därför har han fört oss ut ur Egypten för att prisge oss åt amoreerna och göra slut på oss.
28. Vart är det vi skall gå? Våra bröder har gjort oss modlösa med sitt tal om ett folk som är större och talrikare än vi och om stora städer med skyhöga murar. Till och med anakiter fick spanarna se där borta.«
29. Jag sade till er: »Låt er inte skrämmas, var inte rädda för dem!
30. Herren, er Gud, går framför er och strider för er, som ni själva såg honom göra i Egypten.
31. Och i öknen fick du erfara att Herren, din Gud, bar dig som en man bär sin son, hela den väg som ni har vandrat för att komma hit.
32. Trots detta litade ni inte på Herren, er Gud,
33. som gick före er på vägen och valde ut era lägerplatser, om natten i en eld för att lysa upp er väg, om dagen i ett moln.«
34. När Herren hörde er klagan greps han av vrede och svor denna ed: