8. Kungör nu detta påbud, konung, och utfärda en förordning, som inte kan återkallas enligt Mediens och Persiens orubbliga lag.«
9. Kung Dareios gjorde så: han utfärdade en förordning med detta påbud.
10. När Daniel fick veta att en sådan förordning hade utfärdats gick han hem. Fönstren på övervåningen vette mot Jerusalem, och där föll han tre gånger om dagen på knä och bad och tackade sin Gud, som han alltid hade gjort.
11. Männen begav sig gemensamt dit och fann Daniel i färd med att be och att åkalla sin Gud.
12. De gick då till kungen och sade, med hänvisning till den kungliga förordningen: »Har du inte utfärdat ett påbud att den som under de närmaste trettio dagarna ber till någon gud eller människa utom till dig, konung, skall kastas i lejongropen?« Kungen svarade: »Det står fast, enligt Mediens och Persiens orubbliga lag.«
13. Då berättade de för kungen: »Daniel, en av de fångna judarna, bryr sig varken om dig eller om det påbud som du har utfärdat utan förrättar sin bön tre gånger om dagen.«
14. När kungen fick höra detta gjorde det honom mycket ont, och han föresatte sig att rädda Daniel; ända till solnedgången försökte han finna en utväg att hjälpa honom.
15. Då gick männen än en gång gemensamt till kungen och sade: »Konung, betänk att enligt medisk och persisk lag är alla påbud och förordningar som kungen utfärdar oåterkalleliga.«
16. På kungens befallning hämtades nu Daniel och kastades i lejongropen. Kungen sade till honom: »Den gud som du ständigt dyrkar må rädda dig!«
17. Sedan drog man fram en sten och lade den över gropens öppning, och kungen förseglade den med sitt eget och sina stormäns sigill, så att ingenting skulle kunna ändras i Daniels sak.
18. Kungen gick tillbaka till sitt palats. Han fastade hela natten, ville inte ha någon kvinna och låg sömnlös.
19. Tidigt i gryningen steg han upp och skyndade sig till lejongropen.
20. Då han närmade sig gropen ropade han på Daniel med ängslan i rösten: »Daniel, du den levande Gudens tjänare! Har den gud som du ständigt dyrkar kunnat rädda dig från lejonen?«
21. Då hörde kungen Daniels röst: »Konung, må du länge leva!
22. Min Gud har sänt sin ängel. Han stängde till gapet på lejonen och de gjorde mig ingen skada. Jag har befunnits vara oskyldig inför Gud, och jag har inte heller gjort något ont mot dig, konung.«