19. Avner talade också med benjaminiterna, och sedan begav han sig till Hebron för att underrätta David om vad Israel och Benjamins stam hade beslutat.
20. Med tjugo man i följe kom Avner till David i Hebron, och David tog emot dem med en festmåltid.
21. Avner förklarade: »Jag skall se till att hela Israel sluter upp bakom dig, min herre och konung, och ingår förbund med dig. Så får du hela det rike du eftertraktar.« David tog farväl av Avner och lät honom gå därifrån ostörd.
22. Just då var Davids män och Joav på väg hem från ett plundringståg och hade med sig stort byte. Avner var inte längre kvar hos David i Hebron; denne hade låtit honom gå därifrån ostörd.
23. När Joav och krigsfolket kom tillbaka berättade man för honom att Avner, Ners son, hade varit hos kungen, som låtit honom gå därifrån ostörd.
24. Då gick Joav in till kungen och sade: »Vad är det du har gjort? Här kommer Avner till dig, och du låter honom bara gå härifrån!
25. Du känner väl Avner, Ners son: han var här för att vilseleda dig, han ville utforska dina förehavanden och ta reda på vad du håller på med.«
26. När Joav hade lämnat David skickade han bud efter Avner och fick honom att återvända när han var vid cisternen i Sira. Detta visste David ingenting om.
27. När Avner kom tillbaka till Hebron tog Joav honom avsides invid porten som för att tala förtroligt med honom, men där gav han honom ett dödande hugg i buken och hämnades så sin bror Asael.
28. När David fick kännedom om vad som hänt sade han: »Herren vet att skulden för Avners död aldrig kan läggas på mig och mitt kungadöme.
29. Hans blod skall komma över Joav och hela hans släkt. Må i Joavs släkt aldrig fattas män med dröppel och spetälska och krymplingar och män som faller för svärd eller svälter ihjäl.«
30. Så dräpte Joav och hans bror Avishaj Avner, därför att han hade dödat deras bror Asael i slaget vid Givon.
31. David sade åt Joav och alla som var där att riva sönder sina kläder, svepa sig i säckväv och gå framför Avners bår och hålla dödsklagan. Själv gick kung David bakom båren.
32. Så begravde de Avner i Hebron, och kungen grät högt vid Avners grav; alla som var där grät.
33. Detta är kungens klagosång över Avner:Måste Avner dö en så neslig död?
34. Dina händer var icke bundna,dina fötter ej slagna i bojor.Du föll som man faller för ogärningsmän.Och alla fortsatte att gråta över Avner.
35. Sedan försökte de övertala David att äta något medan det ännu var dag, men han svor: »Gud må straffa mig, nu och framgent, om jag äter ens en brödbit innan solen går ner.«
36. Detta hans svar blev känt, och folket uppskattade det, liksom allt vad kungen gjorde.
37. Nu förstod alla där och i hela Israel att kungen inte låg bakom mordet på Avner, Ners son.