17. Absaloms kropp tog de och slängde i en stor grop i skogen och kastade upp ett väldigt stenröse över honom. Israeliterna flydde, var och en hem till sig.
18. Absalom hade medan han levde låtit resa en stod åt sig i Kungadalen. »Jag har ju ingen son som kan föra mitt namn vidare«, sade han. Därför gav han sitt namn åt minnesstenen; ännu i denna dag heter den Absaloms pelare.
19. Achimaas, Sadoks son, bad att få springa till kungen med bud om att Herren hade fällt sin dom och räddat honom från hans fiender.
20. Men Joav svarade: »I dag får du inte vara budbärare. En annan gång kan du vara det, men inte i dag när kungens son är död.«
21. Och Joav sade åt en nubier att bege sig till kungen och tala om vad han hade sett. Nubiern bugade sig för Joav och sprang.
22. Men Achimaas envisades: »Det får bli som det vill«, sade han, »låt mig också springa, efter nubiern.« — »Vad skall det tjäna till, min son«, sade Joav, »det kommer ingen att tacka dig för!« —
23. »Det får bli som det vill, jag springer i alla fall«, upprepade Achimaas, och Joav lät honom springa. Han tog vägen över Jordanslätten och hann före nubiern.
24. David satt inne i porten då vaktposten, som hade gått upp på taket till stadsporten, fick se en ensam man komma springande.
25. Han ropade ner och varskodde kungen, som svarade: »Om han är ensam måste det vara en kurir.« Medan budbäraren närmade sig
26. upptäckte vaktposten ännu en man som kom springande, och han ropade ner i porten: »Det kommer en till, och han är också ensam.« — »Det är en kurir det också«, sade kungen.
27. Posten ropade på nytt: »Jag känner igen den förste på hans sätt att springa, så springer Achimaas, Sadoks son.« — »Det är en bra karl«, svarade kungen, »han kommer med goda nyheter.«
28. »Allt väl«, ropade Achimaas till kungen. Sedan föll han ner och hälsade med ansiktet mot marken och fortsatte: »Lovad vare Herren, din Gud, som har prisgivit dem som reste sig mot min herre och konung.«
29. Kungen frågade: »Hur har det gått med min Absalom?« Achimaas svarade: »Just då Joav skickade i väg mig var det uppståndelse i lägret, men jag vet inte vad saken gällde.«
30. Kungen sade åt honom att gå åt sidan, och han ställde sig att vänta.
31. Då kom nubiern. »Jag har goda nyheter åt min herre och konung«, sade han, »i dag har Herren fällt sin dom och gett dig seger över alla som har rest sig mot dig.«
32. Kungen frågade: »Hur har det gått med min Absalom?« Nubiern svarade: »Som det gick för honom, så må det gå för alla dina fiender och dem som reser sig mot dig, herre konung.«
33. Då blev kungen häftigt upprörd. Han gick upp i kammaren ovanför porten, och han grät och ropade: »Absalom, min son, min son! Absalom, min son! Om jag ändå hade fått dö i stället för dig! Absalom, min son, min son!«