5. »Vad vill du?« sade kungen. Hon svarade: »Ack, herre, jag är änka. När min man dog
6. hade jag, din tjänarinna, två söner, men en dag kom de ihop sig ute på fälten, och det fanns ingen som kunde gå emellan, utan den ene slog den andre så att han dog.
7. Och nu är hela släkten över mig och säger: ’Lämna ut brodermördaren, så att vi får döda honom för att han tog livet av sin bror. Så blir vi av med arvingen.’ De vill släcka den sista gnistan av hopp för mig och beröva min make namn och efterkommande på jorden.«
8. Kungen sade till kvinnan: »Gå hem, jag skall ta mig an din sak.«
9. Kvinnan från Tekoa sade: »Herre konung, skulden för detta skall vila på mig och min familj, du och din tron skall vara utan skuld.«
10. Kungen svarade: »Skicka hit den som ansätter dig, så skall han inte ofreda dig mer.« —
11. »Konung, svär då vid Herren, din Gud, att blodshämnaren inte skall få fortsätta dödandet och ta livet av min son«, sade kvinnan. Och han sade: »Så sant Herren lever, inte ett hår skall krökas på din sons huvud.«
12. Då sade kvinnan: »Får din tjänarinna säga ännu ett ord till sin herre konungen?« — »Tala du«, sade han,
13. och kvinnan sade: »Hur kunde du få i ditt sinne att handla på detta sätt mot Guds folk? Genom det utslag du nu har fällt har du ju dömt dig själv, konung, när du inte låter din förskjutne son återvända.
14. Alla skall vi dö. Vi är som vatten som spills ut på marken och inte kan samlas upp igen. Men det är inte Guds vilja och avsikt att den förskjutne skall vara förskjuten från honom för alltid.
15. Jag har kommit för att framlägga detta för min herre konungen, därför att folket har skrämt mig. Jag tänkte att om jag bara fick tala med kungen skulle han kanske göra sin tjänarinna till viljes.
16. Ja, jag hoppades att kungen skulle lyssna till mig och rädda mig undan den som ville rycka bort både mig och min son från Guds land.