20. Men somliga lydde inte Mose utan sparade av det till nästa morgon. Då var det fullt av mask och luktade illa. Och Mose blev ond på dem.
21. Varje morgon samlade var och en så mycket som behövdes; i solvärmen smälte det bort.
22. När de samlade mat på sjätte dagen fick de dubbelt så mycket, två omermått var, och alla hövdingarna i menigheten kom och talade om detta för Mose.
23. Han svarade dem: »Det är som Herren har sagt. I morgon är det sabbatsvila, en sabbat helgad åt Herren. Baka nu vad ni vill baka och koka vad ni vill koka; allt som blir över skall ni spara till i morgon.«
24. Då sparade man det till nästa morgon, som Mose hade befallt. Och nu fick det ingen dålig lukt och det gick inte mask i det.
25. Och Mose sade: »Ät det i dag! I dag är det Herrens sabbat, i dag hittar ni ingenting på marken.
26. Sex dagar kan ni samla det, men den sjunde dagen är det sabbat; då finns där ingenting.«
27. Ändå gick några bland folket ut den sjunde dagen för att samla, men de fann inte någonting.
28. Då sade Herren till Mose: »Hur länge skall ni vägra att hålla mina bud och befallningar?
29. Tänk på att det är Herren som har gett er sabbaten — därför ger han er den sjätte dagen mat för två dagar. Alla skall hålla sig i stillhet och ingen får gå hemifrån på den sjunde dagen.«
30. Sedan höll folket sabbatsvila den sjunde dagen.
31. Israeliterna kallade brödet för manna. Det liknade korianderfrö; det var vitt och smakade som honungskaka.
32. Mose sade: »Herren har gett denna befallning. Spara en omer av detta genom alla släktled, så att era efterkommande får se det bröd som jag gav er att äta i öknen, när jag förde er ut ur Egypten.«
33. Och Mose sade till Aron: »Tag ett kärl och lägg en omer manna i det, ställ det inför Herren och spara det genom alla släktled.«
34. Aron gjorde som Herren hade befallt Mose: han ställde kärlet framför förbundstecknet.