7. Sedan den förste hade lämnat livet på detta sätt tog de fram den andre till samma förnedrande behandling. De slet av honom håret och huvudsvålen och frågade: »Tänker du äta innan din kropp stympas lem för lem?«
8. Han svarade på fädernas språk: »Aldrig.« Så fick också han gå igenom resten av tortyren liksom den förste.
9. I dödsögonblicket sade han: »Du, din usling, skiljer oss från detta livet, men världens konung skall låta oss uppstå igen till evigt liv, ty vi dör för hans lag.«
10. Därefter blev den tredje utsatt för deras behandling. När de ville skära av honom tungan räckte han genast ut den, sträckte oförfärat fram händerna
11. och yttrade dessa tappra ord: »Detta har jag fått som gåva av himlen; för hans lagars skull avstår jag det gärna, och av honom hoppas jag få det tillbaka igen.«
12. Både kungen själv och hans män måste häpna över den unge mannens själsstyrka och likgiltighet för plågorna.
13. Sedan han hade lämnat livet torterade och misshandlade de den fjärde på samma vis.
14. Då slutet närmade sig sade han: »När man skiljs från livet bland människorna är det gott att kunna sätta sitt hopp till Guds löften om att han skall låta oss uppstå igen. Men för dig blir det ingen uppståndelse till liv.«
15. Turen kom nu till den femte. När de förde fram honom och började misshandla honom
16. såg han på kungen och sade: »Du har makt bland människor, fastän du är dödlig, och därför kan du göra vad du vill. Men tro inte att vårt folk är övergivet av Gud.
17. Om du framhärdar skall du få uppleva hur han i sin väldiga kraft plågar dig och dina efterkommande.«
18. Efter honom tog de den sjätte, och när han höll på att dö sade han: »Låt dig inte bedras av skenet! Det är vårt eget fel att vi måste lida på detta sätt, ty vi har syndat mot vår Gud. Det som har skett är förundransvärt.
19. Men tro inte att du kan slippa undan straff när du har gett dig i strid med Gud.«
20. En särskild beundran och ett gott eftermäle förtjänar modern, som såg sju söner dödas under loppet av en enda dag och modigt uthärdade det, därför att hon hoppades på Herren.
21. Fylld av tapperhet uppmuntrade hon var och en av dem på fädernas språk, och hon styrkte sitt kvinnliga hjärta med manligt mod.
22. »Jag vet inte hur ni blev till i min kropp«, sade hon till dem, »och det var inte jag som skänkte er liv och ande. Det var inte jag som fogade samman de ämnen som var och en av er är uppbyggd av.
23. Det är världens skapare som formar människan när hon blir till och som planerar alltings tillblivelse. Alltså skall han i sin barmhärtighet ge er anden och livet tillbaka, därför att ni nu offrar er själva för hans lag.«
24. Antiochos trodde att kvinnan brast i respekt för honom och tyckte att det hon sade lät som hån. Då nu den yngste ännu var kvar nöjde han sig inte med förmanande ord utan förband sig också med ed att göra honom rik och lycklig, uppta honom bland vännerna och anförtro honom höga ämbeten om han bara ville överge sina fäders seder.
25. Men när han inte visade något som helst intresse kallade kungen fram modern och uppmanade henne att ge den unge mannen ett råd som kunde rädda honom.