19. Men tro inte att du kan slippa undan straff när du har gett dig i strid med Gud.«
20. En särskild beundran och ett gott eftermäle förtjänar modern, som såg sju söner dödas under loppet av en enda dag och modigt uthärdade det, därför att hon hoppades på Herren.
21. Fylld av tapperhet uppmuntrade hon var och en av dem på fädernas språk, och hon styrkte sitt kvinnliga hjärta med manligt mod.
22. »Jag vet inte hur ni blev till i min kropp«, sade hon till dem, »och det var inte jag som skänkte er liv och ande. Det var inte jag som fogade samman de ämnen som var och en av er är uppbyggd av.
23. Det är världens skapare som formar människan när hon blir till och som planerar alltings tillblivelse. Alltså skall han i sin barmhärtighet ge er anden och livet tillbaka, därför att ni nu offrar er själva för hans lag.«
24. Antiochos trodde att kvinnan brast i respekt för honom och tyckte att det hon sade lät som hån. Då nu den yngste ännu var kvar nöjde han sig inte med förmanande ord utan förband sig också med ed att göra honom rik och lycklig, uppta honom bland vännerna och anförtro honom höga ämbeten om han bara ville överge sina fäders seder.
25. Men när han inte visade något som helst intresse kallade kungen fram modern och uppmanade henne att ge den unge mannen ett råd som kunde rädda honom.
26. Efter lång övertalning åtog hon sig att försöka påverka sin son
27. och lutade sig mot honom, men det hon sade på fädernas språk var ett hån mot den grymme tyrannen: »Min son, var barmhärtig mot mig! Jag har burit dig i min kropp i nio månader, ammat dig under tre år, fött upp dig och sörjt för dina behov tills du nått den ålder du har nu.
28. Jag ber dig, mitt barn: lyft blicken och se ut över himmel och jord och allt vad de rymmer, och tänk på att Gud skapade detta ur intet och att hela människosläktet kommer till på samma vis.
29. Var inte rädd för denne bödel, utan visa dig värdig dina bröder och gå villigt i döden, så skall jag genom Guds nåd få dig tillbaka tillsammans med dina bröder!«
30. I samma ögonblick som hon slutade tala sade pojken: »Vad väntar ni på? Jag lyder inte konungens påbud — lagens bud lyder jag, den lag som våra fäder fick genom Mose.
31. Men du som har funnit på så många sätt att plåga hebreerna, du kommer inte att slippa undan Guds hand.
32. Vi lider ju för våra synders skull,
33. och om nu vår levande Herre för en kort tid har vänt sig mot oss i vrede för att tukta och fostra oss kommer han att låta sig försonas igen med sina tjänare.
34. Men du, ditt gudlösa kräk, den uslaste av människor, du skall inte blåsa upp dig med tomma inbillningar och berusa dig med lösa förhoppningar. Ty det är himlens söner du bär hand på,
35. och ännu har du inte flytt undan den dom som fälls av Gud, allhärskaren som ser allting.
36. Våra bröder som fick utstå en kort pina har nu upplevt förverkligandet av Guds löfte om evigt liv, men du skall få lida det rättvisa straffet för ditt övermod vid Guds dom.
37. Jag offrar nu liksom mina bröder kropp och själ för fädernas lagar, och jag ber till Gud att han snart skall bli nådig mot folket men att du under prövningar och gisselslag skall tvingas erkänna honom som den ende Guden.
38. Jag ber att allhärskarens vrede, som med rätta har kommit över hela vår stam, skall hejda sig efter det som skett med mig och mina bröder.«
39. Kungen blev rasande och lät i sin vrede över det bitande hånet behandla pojken värre än de andra.