1. Det inträffade också att sju bröder blev gripna tillsammans med sin mor. Kungen försökte tvinga dem att äta av det förbjudna svinköttet genom att låta misshandla dem med spö och piska.
2. En av dem talade för dem alla och sade: »Vad skall du förhöra oss om? Vad vill du ha reda på? Vi är ju beredda att dö hellre än bryta mot våra fäders lagar.«
3. Kungen blev rasande och befallde sina män att sätta halster och kittlar över elden.
4. De blev strax glödheta. Han befallde då att man skulle skära ut tungan på den som hade fört ordet, skalpera honom och stympa honom, medan bröderna och modern såg på.
5. När han var fullständigt lemlästad men ännu vid liv gav kungen order om att han skulle läggas på elden och stekas. Medan stanken från halstret spred sig runt omkring uppmanade bröderna och modern varandra att tappert gå i döden.
6. »Herren Gud ser detta«, sade de, »och vi kan vara förvissade om att han förbarmar sig över oss, så som Mose har sagt i sin sång med den oförfärade anklagelsen, där det heter: Och han skall förbarma sig över sina tjänare.«
7. Sedan den förste hade lämnat livet på detta sätt tog de fram den andre till samma förnedrande behandling. De slet av honom håret och huvudsvålen och frågade: »Tänker du äta innan din kropp stympas lem för lem?«
8. Han svarade på fädernas språk: »Aldrig.« Så fick också han gå igenom resten av tortyren liksom den förste.
9. I dödsögonblicket sade han: »Du, din usling, skiljer oss från detta livet, men världens konung skall låta oss uppstå igen till evigt liv, ty vi dör för hans lag.«
10. Därefter blev den tredje utsatt för deras behandling. När de ville skära av honom tungan räckte han genast ut den, sträckte oförfärat fram händerna
11. och yttrade dessa tappra ord: »Detta har jag fått som gåva av himlen; för hans lagars skull avstår jag det gärna, och av honom hoppas jag få det tillbaka igen.«
12. Både kungen själv och hans män måste häpna över den unge mannens själsstyrka och likgiltighet för plågorna.
13. Sedan han hade lämnat livet torterade och misshandlade de den fjärde på samma vis.
14. Då slutet närmade sig sade han: »När man skiljs från livet bland människorna är det gott att kunna sätta sitt hopp till Guds löften om att han skall låta oss uppstå igen. Men för dig blir det ingen uppståndelse till liv.«