6. »De judar som kallas hasiderna och som leds av Judas Mackabaios för ett ständigt krig. De ställer till med oroligheter och tillåter inte att det blir stabila förhållanden i riket.
7. Därför har jag nu kommit hit, och fast jag har berövats den värdighet som jag har ärftlig rätt till — jag syftar på översteprästämbetet —
8. drivs jag först och främst av uppriktig omtanke om kungens intressen, men i andra hand också av hänsyn till mina landsmän, ty hela vårt folk får lida avsevärt för dessa människors dårskap.
9. Jag ber nu dig, min konung, att skaffa dig kännedom om alla detaljer i denna sak och sedan vidta åtgärder för vårt land och vårt hårt ansatta folk med den nådiga välvilja som du hyser för alla människor.
10. Ty så länge Judas är i livet kan det omöjligt bli fredliga förhållanden.«
11. När Alkimos hade uttalat sig på det sättet var det så mycket lättare för de övriga av kungens vänner, som var fientligt inställda till Judas, att hetsa upp Demetrios.
12. Denne valde genast ut Nikanor, som hade varit chef för elefantkåren men nu utnämndes till befälhavare i Judeen, och skickade i väg honom
13. med skriftliga order att röja Judas själv ur vägen och skingra hans folk samt att ge Alkimos ämbetet som överstepräst vid det höga templet.
14. De hedningar i Judeen som befann sig på flykt för Judas anslöt sig till Nikanor i stora skaror, eftersom de trodde att judarnas motgångar och olyckor skulle innebära framgångar för dem själva.
15. När Judas folk fick höra att Nikanor ryckte fram och att hedningarna gick till anfall strödde de jord över sig och åkallade honom som har samlat sitt folk för att det skall bestå i evighet och som alltid uppenbarar sig för att värna sin egendom.
16. På sin anförares order marscherade de genast därifrån, och de nådde kontakt med fienden vid byn Dessau.