15. När Judas folk fick höra att Nikanor ryckte fram och att hedningarna gick till anfall strödde de jord över sig och åkallade honom som har samlat sitt folk för att det skall bestå i evighet och som alltid uppenbarar sig för att värna sin egendom.
16. På sin anförares order marscherade de genast därifrån, och de nådde kontakt med fienden vid byn Dessau.
17. Men Judas bror Simon hade redan varit i strid med Nikanor, och eftersom motståndarna uppenbarat sig oväntat hade han lidit en tillfällig motgång.
18. Trots detta drog sig Nikanor för att låta det gå till en blodig uppgörelse, ty han hörde talas om vilket hjältemod som fanns hos Judas män och hur tappert de kämpade för sitt fosterland.
19. Därför skickade han Poseidonios, Theodotos och Mattathias för att träffa en fredsöverenskommelse.
20. Frågan övervägdes noga; anföraren dryftade den med trupperna, och då det visade sig råda allmän enighet godkände de fördraget.
21. Man kom överens om en dag då ledarna skulle mötas för enskild överläggning. En vagn körde fram från vardera sidan, stolar ställdes ut
22. och Judas posterade beväpnade män på lämpliga platser, där de skulle stå beredda om fienderna plötsligt försökte begå något illdåd. Och överläggningen genomfördes i vederbörlig ordning.
23. Sedan vistades Nikanor i Jerusalem utan att företa sig något olämpligt; tvärtom skickade han bort de skaror av folk som hade samlats hos honom.
24. Han hade hela tiden Judas i sin närhet och höll mycket av honom.
25. Han uppmanade honom att gifta sig och skaffa sig barn. Judas gifte sig, slog sig till ro och njöt av livet.
26. Men Alkimos, som lade märke till vänskapen mellan de båda männen, tog med sig handlingarna rörande det ingångna fördraget till Demetrios och gjorde gällande att Nikanor varit illojal mot kungamakten: han hade nämligen utsett Judas, som stämplade mot riket, till att få en plats bland kungens vänner.
27. Kungen blev rasande och lät sig hetsas av den ondskefulle mannens förtal, så att han skrev ett brev till Nikanor där han uttryckte sitt missnöje med fördraget och befallde honom att snarast skicka Mackabaios som fånge till Antiochia.
28. Nikanor blev bestört när han nåddes av detta budskap och illa till mods över att behöva svika avtalet utan att den andre hade gjort något orätt.
29. Men eftersom det var omöjligt att handla mot kungens vilja avvaktade han ett lämpligt tillfälle att utföra befallningen med list.
30. Mackabaios märkte emellertid att Nikanor bemötte honom kyligare och var ohövligare mot honom än han vant sig vid, och han förstod att det kyliga bemötandet ingalunda bådade gott. Han samlade därför ett betydande antal av sina män och höll sig undan för Nikanor.
31. När denne fick klart för sig att han hade blivit ordentligt överlistad av Judas gick han till det höga och heliga templet, där prästerna höll på att frambära de offer som hör till gudstjänsten, och befallde dem att utlämna mannen.
32. Men de svor på att de inte visste var den efterspanade fanns.
33. Då sträckte Nikanor ut sin högra hand mot templet, svor en ed och sade: »Om ni inte utlämnar Judas åt mig som fånge skall jag jämna denna Guds helgedom med marken, riva ner altaret och uppföra ett praktfullt tempel åt Dionysos på platsen.«
34. Med de orden gick han sin väg. Men prästerna sträckte sina händer mot himlen och åkallade honom som alltid strider för vårt folk. De sade:
35. »Herre, fastän du inte behöver någonting har du själv bestämt att ett tempel för din närvaro skall finnas bland oss.