1. Tre år senare fick Judas män bud om att Demetrios, Seleukos son, hade seglat in i Tripolis hamn med en flotta och en stark här
2. och gjort sig till herre över landet efter att ha undanröjt Antiochos och hans förmyndare Lysias.
3. En man vid namn Alkimos, som förut hade varit överstepräst men av eget val hade besudlat sig under oenighetens tid, insåg nu att han saknade varje möjlighet att rädda sin ställning eller vidare få tillträde till det heliga altaret.
4. Han infann sig år 151 hos kung Demetrios medförande en guldkrans och ett palmblad som gåva till honom, och dessutom några av de sedvanliga olivkvistarna från templet. Den dagen förhöll han sig overksam.
5. Men han fick ett tillfälle som gynnade hans vanvettiga syften när Demetrios kallade honom till ett rådssammanträde och frågade honom hur stämningen var bland judarna och vad de hade för planer. Då svarade han:
6. »De judar som kallas hasiderna och som leds av Judas Mackabaios för ett ständigt krig. De ställer till med oroligheter och tillåter inte att det blir stabila förhållanden i riket.
7. Därför har jag nu kommit hit, och fast jag har berövats den värdighet som jag har ärftlig rätt till — jag syftar på översteprästämbetet —
8. drivs jag först och främst av uppriktig omtanke om kungens intressen, men i andra hand också av hänsyn till mina landsmän, ty hela vårt folk får lida avsevärt för dessa människors dårskap.
9. Jag ber nu dig, min konung, att skaffa dig kännedom om alla detaljer i denna sak och sedan vidta åtgärder för vårt land och vårt hårt ansatta folk med den nådiga välvilja som du hyser för alla människor.
10. Ty så länge Judas är i livet kan det omöjligt bli fredliga förhållanden.«
11. När Alkimos hade uttalat sig på det sättet var det så mycket lättare för de övriga av kungens vänner, som var fientligt inställda till Judas, att hetsa upp Demetrios.
12. Denne valde genast ut Nikanor, som hade varit chef för elefantkåren men nu utnämndes till befälhavare i Judeen, och skickade i väg honom
13. med skriftliga order att röja Judas själv ur vägen och skingra hans folk samt att ge Alkimos ämbetet som överstepräst vid det höga templet.
14. De hedningar i Judeen som befann sig på flykt för Judas anslöt sig till Nikanor i stora skaror, eftersom de trodde att judarnas motgångar och olyckor skulle innebära framgångar för dem själva.
15. När Judas folk fick höra att Nikanor ryckte fram och att hedningarna gick till anfall strödde de jord över sig och åkallade honom som har samlat sitt folk för att det skall bestå i evighet och som alltid uppenbarar sig för att värna sin egendom.
16. På sin anförares order marscherade de genast därifrån, och de nådde kontakt med fienden vid byn Dessau.
17. Men Judas bror Simon hade redan varit i strid med Nikanor, och eftersom motståndarna uppenbarat sig oväntat hade han lidit en tillfällig motgång.
18. Trots detta drog sig Nikanor för att låta det gå till en blodig uppgörelse, ty han hörde talas om vilket hjältemod som fanns hos Judas män och hur tappert de kämpade för sitt fosterland.
19. Därför skickade han Poseidonios, Theodotos och Mattathias för att träffa en fredsöverenskommelse.
20. Frågan övervägdes noga; anföraren dryftade den med trupperna, och då det visade sig råda allmän enighet godkände de fördraget.
21. Man kom överens om en dag då ledarna skulle mötas för enskild överläggning. En vagn körde fram från vardera sidan, stolar ställdes ut