21. Efter att ha rådslagit med folket utsåg han sångare som i helig skrud skulle prisa Herren när de drog ut framför hären och sjunga: »Tacka Herren, evigt varar hans nåd.«
22. När de började jubla och lovsjunga lät Herren ammoniterna och folket från Moab och Seirs bergsbygd som dragit ut mot Juda överrumplas, så att de blev slagna:
23. ammoniterna och moabiterna vände sig mot folket från Seirs bergsbygd för att förinta dem och göra slut på dem, och när de hade utplånat folket från Seir hjälptes de åt att förgöra varandra.
24. När judeerna kom fram till utsiktsplatsen vid öknen och blickade ut mot fiendehären såg de bara stupade, ingen hade undkommit.
25. Joshafat och hans folk började ta byte, och de fann mängder av boskap, varor, kläder och dyrbarheter. De tog så mycket att de inte kunde bära allt. I tre dagar fortsatte de att plundra, så mycket fanns det.
26. Men den fjärde dagen samlades de i Lovsångsdalen för att lovsjunga Herren, därför heter denna plats än i dag Lovsångsdalen.
27. Alla män från Juda och Jerusalem vände om med Joshafat i spetsen och återvände glada hem till Jerusalem, eftersom Herren hade låtit dem glädjas över fiendens nederlag.
28. De kom till Jerusalem och Herrens hus spelande på lyror, harpor och trumpeter.
29. Gud lät alla riken fyllas av skräck när de hörde att Herren hade stridit mot Israels fiender.
30. Joshafats rike hade lugn och ro, och hans Gud lät honom få fred på alla sidor.
31. Joshafat var kung av Juda. Han var trettiofem år då han blev kung, och han regerade tjugofem år i Jerusalem. Hans mor hette Asuva, dotter till Shilchi.
32. Joshafat följde i sin far Asas spår utan att vika av och gjorde det som var rätt i Herrens ögon.
33. Ändå fick offerplatserna vara kvar, och folket fortsatte att vara likgiltigt för sina fäders Gud.
34. Joshafats historia i övrigt, från början till slut, har nedtecknats i Jehus, Hananis sons, krönika som ingår i boken om Israels kungar.