21. och anden svarade: Jag går dit och talar som en lögnens ande genom alla hans profeter. Herren sade: Förled honom du, du kommer att lyckas. Gå och gör som du sagt. —
22. Nu har alltså Herren låtit en lögnens ande tala genom dessa dina profeter. Han har bestämt att olyckan skall drabba dig.«
23. Sidkia, Kenaanas son, gick då fram och gav Mika en örfil och sade: »Skulle Herrens ande ha lämnat mig för att tala med dig i stället?«
24. Mika svarade: »Det skall du bli varse den dag du måste springa och gömma dig längst in i huset.«
25. Israels kung befallde att de skulle gripa Mika och överlämna honom åt stadskommendanten Amon och åt kungens son Joash
26. och säga till dem: »Så säger kungen: Sätt den här mannen i fängelse på vatten och bröd tills jag återvänder välbehållen.«
27. Men Mika sade: »Skulle du återvända välbehållen, då har Herren inte talat genom mig.«Mika sade: »Hör, alla folk …«
28. Israels kung och Joshafat, Judas kung, tågade nu mot Ramot i Gilead,
29. och Israels kung sade till Joshafat: »Jag måste vara förklädd under kampen, men du kan bära dina egna kläder.« Och Israels kung förklädde sig, och de gav sig ut i striden.
30. Arameerkungen hade gett sina vagnsbefälhavare order att inte inlåta sig i strid med någon, hög eller låg, utom med Israels kung.
31. När vagnsbefälhavarna nu fick syn på Joshafat tänkte de: »Där är kungen av Israel.« De omringade honom och skulle just gå till anfall då Joshafat höjde ett rop. Och Herren hjälpte honom, Gud lockade bort dem från honom.
32. När de märkte att det inte var Israels kung lät de honom vara.
33. Men en man som spände sin båge och sköt på måfå råkade träffa Israels kung i en skarv på rustningen. Kungen sade åt kusken att vända om och föra honom ut ur striden, eftersom han var sårad.
34. Kampen var dock hela dagen så hård att Israels kung fick stå kvar i vagnen under striden mot arameerna ända till kvällen, och vid solnedgången dog han.